Idag var det gratisutdelning av den lokala tidningen. Det fanns många intressanta artiklar. Bland annat en om det faktum att det slängs väldigt mycket sopor här i London. Dessutom så slänger vi dem rätt ut på gatan. Hemma på gården slängde vi allt på gödselstacken, men här kan man inte ens gå på gatorna utan att bli smutsig och riskera att träffas av sopor som någon slänger ut genom fönstret. Det är väldigt ofräscht och äckligt, och det känns som att man skulle kunna spy när som helst. Eller som att man ska bi sjuk. Det måste bero på att vi bor så trångt till skillnad från tiden före vi kom till staden. Vi ber för att vi inte ska bli sjuka, för om man är för sjuk för att arbeta blir man troligtvis av med sin anställning.
En annan sak som är annorlunda med att bo i staden är att vi inte längre arbetar efter solens timmar. Vi måste istället följa klockan, den mannick som håller reda på tiden åt oss. Det är viktigt att vi är på fabriken vid rätt tid, annars kanske de säger upp oss.
Något av det konstigaste vi någonsin upplevt skedde för drygt en timma sedan. Vi satt och skrev när det plötsligt ringde på dörren och Amelia gick för att öppna. En man i kostym och lång rock stod utanför. Han överraskade Amelia med att fråga vilket år det är!
"1783", svarade hon naturligtvis.
"Jäklar!" utbrast då mannen. "Det var ju meningen att det skulle vara 1883! Varför blir det alltid fel? Det måste vara något som är trasigt."
"Va?"
"Artonhundra, sjuttonhundra, det är hundra år fel!"
"Jag förstår inte", sa Amelia och just då kom Joanne för att se vad som stod på.
"Jag kan berätta, men ni lär inte tro mig", svarade han. Vi tackade ja och bjöd in honom.
Sedan fick vi höra något alldeles otroligt.
Han berättade att det här kallas för den industriella revolutionen, och att vi nu tydligen har börjat förstöra planeten. Tydligen så släpps det ut en gas som kallas koldioxid när man eldar, som vi gör till ångmaskinerna, och den är inte bra för någonting uppe i himlen.
Våra arbetsvillkor kommer att förbättras i framtiden, och då kommer inte heller barn behöva arbeta. Kvinnornas löner kommer till och med att öka och våra rättigheter bli bättre!
Han kom dock med fler dåliga nyheter. Eftersom att vi nu har börjat utvinna stål, så kommer man kunna tillverka vapen. Effektiva vapen, farliga vapen. På grund av detta kommer många att dö. Men England kommer alltid att klara sig.
Det kommer tydligen också att ske en befolkningsökning, men hur många människor det kommer att bli, det sa han inte. Det är på grund av att det har flyttat in så många människor till städerna. En urbanisering, kallade han det. Sedan kastade han en blick på klockan och ursäktade sig, men han var tvungen att gå, sade han. Sedan gick han bara ut genom dörren utan att säga något mer.
Samtalet med honom väckte flera nya tankar hos oss. Vi har ju faktiskt märkt av flera förändringar själva. Ekonomin brukade vara beroende av jordbruket, men nu är det lätt att se att det är industrierna som styr över pengarna.
Och när vi bodde på landet, då fanns det bara medelklass och överklass, men här i staden har vi märkt att det faktiskt finns en arbetarklass också, den som vi tillhör, och den har det sämst jämfört med de andra två klasserna.
Vi har funderat på vad allt det här leder till. Leder det till något dåligt eller till något bra? Kommer mänskligheten ha det bättre eller sämre? Kommer världen i framtiden bli en bättre plats än nu, eller skulle allting ha blivit bättre om ingen hade börjat med industrierna?
onsdag
torsdag
24 juni 1783
Idag på fabriken hände något underligt. En ung man vid namn Samuel kom fram till oss och sade att det var något vi måste veta. Han sade också att vi skulle infinna oss på hörnet av Baker Street efter jobbet ikväll. Mer berättade han inte, bara att vi skulle vara där. Sedan gick han.
Hela eftermiddagen funderade vi på om vi skulle gå eller inte. Men när kvällen kom bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde gå och se efter.
Sagt och gjort, klockan halv sju hade vi tagit oss till mötesplatsen. Samuel väntade på oss. Han sade åt oss att följa med honom in i ett hus, där ett möte pågick. I rummet fanns det ungefär femton personer och vi kände igen flera av dem från fabriken där vi arbetar.
Samuel sade att det här är 221B Baker Street, mötesplatsen för den här föreningen. Men vi får inte berätta för någon, för föreningen är hemlig, och man kan bli straffad om någon får reda på att man är med i den.
Han berättade också att det kallas för en fackförening, och att den är till för att vi arbetare ska kunna förbättra våra arbetsförhållanden. Det finns fler fackföreningar i London, och alla hoppas på att vi inom en snar framtid ska kunna förbättra arbetsvillkoren. Det hålls möten varje vecka och vi är inbjudna till att delta.
Hela eftermiddagen funderade vi på om vi skulle gå eller inte. Men när kvällen kom bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde gå och se efter.
Sagt och gjort, klockan halv sju hade vi tagit oss till mötesplatsen. Samuel väntade på oss. Han sade åt oss att följa med honom in i ett hus, där ett möte pågick. I rummet fanns det ungefär femton personer och vi kände igen flera av dem från fabriken där vi arbetar.
Samuel sade att det här är 221B Baker Street, mötesplatsen för den här föreningen. Men vi får inte berätta för någon, för föreningen är hemlig, och man kan bli straffad om någon får reda på att man är med i den.
Han berättade också att det kallas för en fackförening, och att den är till för att vi arbetare ska kunna förbättra våra arbetsförhållanden. Det finns fler fackföreningar i London, och alla hoppas på att vi inom en snar framtid ska kunna förbättra arbetsvillkoren. Det hålls möten varje vecka och vi är inbjudna till att delta.
- Amelia och Joanne Robertson
tisdag
23 juni 1783
Eftersom att vi i det föregående inlägget nämnde våran familj, så tänkte vi att vi skulle berätta lite mer om dem.
Vår mor heter Ellen, och är en mycket vänlig kvinna. Hon är lång och slank, med ljusbrunt hår. Hon är gravid för tillfället, med sitt åttonde barn. Vår far heter Robert, och det är därför vi heter Robertson. Han är kraftig, men samtidigt mycket mild. De är de bästa föräldrar vi kunnat tänka oss.
Vår bror Finn är den äldsta i syskonskaran. Han ska ta över gården om bara några år, och ska då gifta sig med en flicka från en gård inte långt ifrån.
Sedan är det vi, som är tvillingar. Det är nog tur att vi föddes ganska tidigt av syskonen, för det är inte många kvinnor som klarar av förlossningen när de blir äldre, speciellt inte om det är tvillingar.
Inte långt efter oss, föddes vår bror Kol. Han är en riktig charmör, och kommer trolgtvis ha mycket lätt att hitta en fru.
Rebeckah är vår näst yngsta syster, och är mycket vacker. Två år efter att hon föddes blev vår mor gravid med Rosemary, vår yngdsta syster.
Vårat yngsta syskon är Trevor, som bara är tre år gammal, men snart så får vi ett till. Vi hoppas när som helst på brev ifrån gården om mors graviditet och hoppas att allt ska gå bra.
-Amelia och Joanne Robertson
22 juni 1783
Nu har det gått ungefär en månad sedan vi kom till London. Vi längtar hem och önskar att vi kunde åka tillbaka. Men vi kan inte. Vi måste tjäna pengar så att vi kan skicka dem till vår familj, de lär inte klara sig utan dem, trots att det vi faktiskt tjänar är fruktansvärt lite.
Vi arbetar sex dagar i veckan, och gör samma sak varenda dag, om och om igen. Därför har vi båda två ont i armarna efter de enformiga rörelserna. Vårat arbete är farligt också. Häromdagen blev en liten pojke av med sin vänstra hand när han råkade klämma sig i en av de många maskinerna som finns här. Det finns inget som skyddar oss från olyckor.
Vi har långa arbetsdagar också. Vi börjar redan klockan sju på morgonen och slutar klockan sex på kvällen. På grund av detta orkar vi inte heller göra så mycket mer när vi väl kommer hem.
Vi längtar hem till gården och vi saknar våran familj. Vi är så nyfikna på hur det går med barnet mor har i magen!
Vi arbetar sex dagar i veckan, och gör samma sak varenda dag, om och om igen. Därför har vi båda två ont i armarna efter de enformiga rörelserna. Vårat arbete är farligt också. Häromdagen blev en liten pojke av med sin vänstra hand när han råkade klämma sig i en av de många maskinerna som finns här. Det finns inget som skyddar oss från olyckor.
Vi har långa arbetsdagar också. Vi börjar redan klockan sju på morgonen och slutar klockan sex på kvällen. På grund av detta orkar vi inte heller göra så mycket mer när vi väl kommer hem.
Vi längtar hem till gården och vi saknar våran familj. Vi är så nyfikna på hur det går med barnet mor har i magen!
-Amelia och Joanne Robertson
31 maj 1783
En lustig sak hände också när vi gick på staden. Vi skulle precis runda ett gathörn när en främmande man gick rakt in i oss. Det var nära att Joanne ramlande men lyckades hålla sig på fötterna.
Mannen ursäktade sig och presenterade sig som James Watt. Han insisterade på att bjuda oss på middag för att gottgöra sin klumphet.
Under middagen berättade han att han hade uppfunnit ångmaskinen och jobbade med att förbättra den. Han förklarade även för oss hur ångmaskinen fungerar: Man eldar så att vattnet ovanför värms upp. Vattnet blir då ånga som leds av ett rör som leds till en annan tank, i den tanken pressar ångan upp en kolv om och om igen. kolven rör sig i sin tur på en stång som får en annan stång att snurra på ett hjul. Detta hjul kan då driva många olika maskiner.
Tack vare Mr Watts ångmaskin så behöver inte ångmaskinerna ligga vid vattendrag, utan ångmaskinerna kan drivas ändå. Vi blev mycket imponerade av hans uppfinning!
Mannen ursäktade sig och presenterade sig som James Watt. Han insisterade på att bjuda oss på middag för att gottgöra sin klumphet.
Under middagen berättade han att han hade uppfunnit ångmaskinen och jobbade med att förbättra den. Han förklarade även för oss hur ångmaskinen fungerar: Man eldar så att vattnet ovanför värms upp. Vattnet blir då ånga som leds av ett rör som leds till en annan tank, i den tanken pressar ångan upp en kolv om och om igen. kolven rör sig i sin tur på en stång som får en annan stång att snurra på ett hjul. Detta hjul kan då driva många olika maskiner.
Tack vare Mr Watts ångmaskin så behöver inte ångmaskinerna ligga vid vattendrag, utan ångmaskinerna kan drivas ändå. Vi blev mycket imponerade av hans uppfinning!
-Amelia och Joanne Robertson
31 maj 1783
Idag är det söndag och vi är lediga hela dagen! På förmiddagen tog vi på oss våra finkläder och gick till kyrkan. Kyrkan i vår del av London är väldigt fin med färgade glasfönster. Efter det gick vi ut för att se oss om i staden. Inte långt ifrån kyrkan fanns det en marknad, vi skulle gå dit och köpa frukt men slogs direkt av hur mycket folk det var där. Det kan väl inte vara så bra att det är så mycket folk på så liten yta. Tänk om det i framtiden blir så att alla människor bor i städerna och ingen på landet. Då skulle det bli väldigt trångt och instängt.
Vi tror i alla fall inte att detta kommer att påverka oss poistivt.
Vi längtar redan tillbaka hem!
Vi tror i alla fall inte att detta kommer att påverka oss poistivt.
Vi längtar redan tillbaka hem!
-Amelia och Joanne Robertson
27 maj 1783
De senaste dagarna har varit mycet lärorika, vi har bland annat lärt oss att använda de maskiner som vi behöver ha till vårt arbete. Den ena maskinen kallas spinning Jenny, den uppfanns 1764. Den är lika effektiv som om 4-8 personer skulle handspinna. En annan maskin är den flygande skytten, sedan 1733 har den hjälp till att väva tyg och det går mycket snabbare nu!
Tackvare dessa maskiner och flera andra har England sitt mest effektiva textilproduktion någonsin!
Dock har detta gjort många folk uppröda eftersom det ersatte så många folk.
Dessutom var då många maskiner beroende av vattenhjul, och man tvingades placera maskinerna vid vattendrag.
Allt detta har blivit mycket effektivare än den enkla spinnrock som vår mor Ellen använde när hon tillverkade kläder till oss hemma på gården.
Tackvare dessa maskiner och flera andra har England sitt mest effektiva textilproduktion någonsin!
Dock har detta gjort många folk uppröda eftersom det ersatte så många folk.
Dessutom var då många maskiner beroende av vattenhjul, och man tvingades placera maskinerna vid vattendrag.
Allt detta har blivit mycket effektivare än den enkla spinnrock som vår mor Ellen använde när hon tillverkade kläder till oss hemma på gården.
-Amelia och Joanne Robertson
torsdag
25 maj 1783
Nu har det gått en vecka sedan vi reste in till London och vi har äntligen fått jobb och kan börja förverkliga vår dröm. Fabriken vi jobbar i tillverkar många olika tyger. Vi jobbar brevid en kvinna i vår ålder; Anna. Hennes föräldrar flyttade hit från Sverige för omkring tjugo år sedan, och hon föddes inte långt därefter. Hon har berättat för oss vad hennes föräldrar har berättat för henne.
Hon säger att så som det är i England, med fabriker och industrier, är det inte alls i Sverige. Detta på grund av att Sverige inte har lika mycket pengar som England. Där har man nämligen inte den framgångsrika handel som finns här; den när skeppen aldrig går tomma. Det går nämligen skepp härifrån till Afrika, med vapen, tyger och alkohol. Där byter de lasten mot slavar och åker vidare till Nordamerika. Där lämnas slavarna och skeppen lastas med socker tobak och bomull, och åker sedan tillbaka hit till England.
Man har inte heller samma naturresurser.
Dessutom så har vi mer arbetskraft, tack vare det växelbruk som låter fler och fler atbeta utanför jordbruket. Det är ju därför vi är här! I England har vi ju också vaccinet, som skyddar oss mot många sjukdomar och låter oss vara friskare än många andra länder.
Man har heller inte den teknik i Sverige som finns här. Det finns till exempel inga sådana maskiner, till exempel Spinning Jenny, som vi har där. Det beror på att utbildningen här i England är högre.
Anna har också berättat att det i Sverige tydligen också finns något som kallas för skråväsendet. Det kontrollerar de olika yrkesgrupperna så att det inte finns någon direkt konkurrens mellan till exempel olika hantverkare, och de får bara ha en viss inkomst. Priserna på olika varor och tjänster bestäms också utav skråväsendet. I England finns inte det systemet och då blir det till exempel den bagare som har det bästa brödet till de lägsta priserna som får flest kunder. Anna säger att vi har bättre samhällsorganisation.
Hon säger att så som det är i England, med fabriker och industrier, är det inte alls i Sverige. Detta på grund av att Sverige inte har lika mycket pengar som England. Där har man nämligen inte den framgångsrika handel som finns här; den när skeppen aldrig går tomma. Det går nämligen skepp härifrån till Afrika, med vapen, tyger och alkohol. Där byter de lasten mot slavar och åker vidare till Nordamerika. Där lämnas slavarna och skeppen lastas med socker tobak och bomull, och åker sedan tillbaka hit till England.
Man har inte heller samma naturresurser.
Dessutom så har vi mer arbetskraft, tack vare det växelbruk som låter fler och fler atbeta utanför jordbruket. Det är ju därför vi är här! I England har vi ju också vaccinet, som skyddar oss mot många sjukdomar och låter oss vara friskare än många andra länder.
Man har heller inte den teknik i Sverige som finns här. Det finns till exempel inga sådana maskiner, till exempel Spinning Jenny, som vi har där. Det beror på att utbildningen här i England är högre.
Anna har också berättat att det i Sverige tydligen också finns något som kallas för skråväsendet. Det kontrollerar de olika yrkesgrupperna så att det inte finns någon direkt konkurrens mellan till exempel olika hantverkare, och de får bara ha en viss inkomst. Priserna på olika varor och tjänster bestäms också utav skråväsendet. I England finns inte det systemet och då blir det till exempel den bagare som har det bästa brödet till de lägsta priserna som får flest kunder. Anna säger att vi har bättre samhällsorganisation.
-Amelia och Joanne Robertson
18 maj 1783
Hela våra liv har vi bott på gården. Den ligger några mil utanför London och heter Featherfall Farm. Men vi behövs inte längre här. Detta av den enkla anledning att jordbruket här i England har blivit effektivare. Vi har börjat använda oss av växelbruk. Det betyder att man odlar en gröda på en åker ett år, och nästa år odlar man en annan, på samma fält. Då tas inte samma näringsämnen upp ur marken varje år, och vi får ut mer mat av jordbruket. Detta har gjort att vi har mer spannmål, och mer boskap.
Fler och fler av vårat lands befolkning kan nu äta sig mätta och är arbetsdugliga. Det går inte heller åt lika mycket människor till jordbruket. Detta eftersom att växelbruket ser till så att det inte behövs lika många åkrar, och alltså går det inte åt lika mycket folk. Vi har hör att det finns fabriker inne i städerna där man kan få jobb. Vi vill komma bort från landet och se vad som finns bortom det. Därför ska vi imorgon bege oss med häst och vagn in till London och påbörja ett nytt liv!
Fler och fler av vårat lands befolkning kan nu äta sig mätta och är arbetsdugliga. Det går inte heller åt lika mycket människor till jordbruket. Detta eftersom att växelbruket ser till så att det inte behövs lika många åkrar, och alltså går det inte åt lika mycket folk. Vi har hör att det finns fabriker inne i städerna där man kan få jobb. Vi vill komma bort från landet och se vad som finns bortom det. Därför ska vi imorgon bege oss med häst och vagn in till London och påbörja ett nytt liv!
-Amelia och Joanne Robertson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)