28 juni 1783

Idag var det gratisutdelning av den lokala tidningen. Det fanns många intressanta artiklar. Bland annat en om det faktum att det slängs väldigt mycket sopor här i London. Dessutom så slänger vi dem rätt ut på gatan. Hemma på gården slängde vi allt på gödselstacken, men här kan man inte ens gå på gatorna utan att bli smutsig och riskera att träffas av sopor som någon slänger ut genom fönstret. Det är väldigt ofräscht och äckligt, och det känns som att man skulle kunna spy när som helst. Eller som att man ska bi sjuk. Det måste bero på att vi bor så trångt till skillnad från tiden före vi kom till staden. Vi ber för att vi inte ska bli sjuka, för om man är för sjuk för att arbeta blir man troligtvis av med sin anställning.
   En annan sak som är annorlunda med att bo i staden är att vi inte längre arbetar efter solens timmar. Vi måste istället följa klockan, den mannick som håller reda på tiden åt oss. Det är viktigt att vi är på fabriken vid rätt tid, annars kanske de säger upp oss.
   Något av det konstigaste vi någonsin upplevt skedde för drygt en timma sedan. Vi satt och skrev när det plötsligt ringde på dörren och Amelia gick för att öppna. En man i kostym och lång rock stod utanför. Han överraskade Amelia med att fråga vilket år det är!
   "1783", svarade hon naturligtvis.
   "Jäklar!" utbrast då mannen. "Det var ju meningen att det skulle vara 1883! Varför blir det alltid fel? Det måste vara något som är trasigt."
   "Va?"
   "Artonhundra, sjuttonhundra, det är hundra år fel!"
   "Jag förstår inte", sa Amelia och just då kom Joanne för att se vad som stod på.
   "Jag kan berätta, men ni lär inte tro mig", svarade han. Vi tackade ja och bjöd in honom.
   Sedan fick vi höra något alldeles otroligt.
   Han berättade att det här kallas för den industriella revolutionen, och att vi nu tydligen har börjat förstöra planeten. Tydligen så släpps det ut en gas som kallas koldioxid när man eldar, som vi gör till ångmaskinerna, och den är inte bra för någonting uppe i himlen.
   Våra arbetsvillkor kommer att förbättras i framtiden, och då kommer inte heller barn behöva arbeta. Kvinnornas löner kommer till och med att öka och våra rättigheter bli bättre!
   Han kom dock med fler dåliga nyheter. Eftersom att vi nu har börjat utvinna stål, så kommer man kunna tillverka vapen. Effektiva vapen, farliga vapen. På grund av detta kommer många att dö. Men England kommer alltid att klara sig.
   Det kommer tydligen också att ske en befolkningsökning, men hur många människor det kommer att bli, det sa han inte. Det är på grund av att det har flyttat in så många människor till städerna. En urbanisering, kallade han det. Sedan kastade han en blick på klockan och ursäktade sig, men han var tvungen att gå,  sade han. Sedan gick han bara ut genom dörren utan att säga något mer.
   Samtalet med honom väckte flera nya tankar hos oss. Vi har ju faktiskt märkt av flera förändringar själva. Ekonomin brukade vara beroende av jordbruket, men nu är det lätt att se att det är industrierna som styr över pengarna.
   Och när vi bodde på landet, då fanns det bara medelklass och överklass, men här i staden har vi märkt att det faktiskt finns en arbetarklass också, den som vi tillhör, och den har det sämst jämfört med de andra två klasserna.
   Vi har funderat på vad allt det här leder till. Leder det till något dåligt eller till något bra? Kommer mänskligheten ha det bättre eller sämre? Kommer världen i framtiden bli en bättre plats än nu, eller skulle allting ha blivit bättre om ingen hade börjat med industrierna?

24 juni 1783

Idag på fabriken hände något underligt. En ung man vid namn Samuel kom fram till oss och sade att det var något vi måste veta. Han sade också att vi skulle infinna oss på hörnet av Baker Street efter jobbet ikväll. Mer berättade han inte, bara att vi skulle vara där. Sedan gick han.
   Hela eftermiddagen funderade vi på om vi skulle gå eller inte. Men när kvällen kom bestämde vi oss för att vi lika gärna kunde gå och se efter.
   Sagt och gjort, klockan halv sju hade vi tagit oss till mötesplatsen. Samuel väntade på oss. Han sade åt oss att följa med honom in i ett hus, där ett möte pågick. I rummet fanns det ungefär femton personer och vi kände igen flera av dem från fabriken där vi arbetar.
   Samuel sade att det här är 221B Baker Street, mötesplatsen för den här föreningen. Men vi får inte berätta för någon, för föreningen är hemlig, och man kan bli straffad om någon får reda på att man är med i den.
   Han berättade också att det kallas för en fackförening, och att den är till för att vi arbetare ska kunna förbättra våra arbetsförhållanden. Det finns fler fackföreningar i London, och alla hoppas på att vi inom en snar framtid ska kunna förbättra arbetsvillkoren. Det hålls möten varje vecka och vi är inbjudna till att delta.

- Amelia och Joanne Robertson

23 juni 1783

Eftersom att vi i det föregående inlägget nämnde våran familj, så tänkte vi att vi skulle berätta lite mer om dem.

   Vår mor heter Ellen, och är en mycket vänlig kvinna. Hon är lång och slank, med ljusbrunt hår. Hon är gravid för tillfället, med sitt åttonde barn. Vår far heter Robert, och det är därför vi heter Robertson. Han är kraftig, men samtidigt mycket mild. De är de bästa föräldrar vi kunnat tänka oss.

   Vår bror Finn är den äldsta i syskonskaran. Han ska ta över gården om bara några år, och ska då gifta sig med en flicka från en gård inte långt ifrån.

   Sedan är det vi, som är tvillingar. Det är nog tur att vi föddes ganska tidigt av syskonen, för det är inte många kvinnor som klarar av förlossningen när de blir äldre, speciellt inte om det är tvillingar.

   Inte långt efter oss, föddes vår bror Kol. Han är en riktig charmör, och kommer trolgtvis ha mycket lätt att hitta en fru.

   Rebeckah är vår näst yngsta syster, och är mycket vacker. Två år efter att hon föddes blev vår mor gravid med Rosemary, vår yngdsta syster.

   Vårat yngsta syskon är Trevor, som bara är tre år gammal, men snart så får vi ett till. Vi hoppas när som helst på brev ifrån gården om mors graviditet och hoppas att allt ska gå bra.

-Amelia och Joanne Robertson